365 dagar & tystnad

Idag är det prick ett år sedan min senaste knäoperation äntligen blev gjord. (Läs om den här: Operationen). Det var tredje gången som jag genomgick en operatin i knäna varav andra gången i mitt högra knä. Första gången var 2002, så det var ett tag sedan..
Efter de första två operationerna slarvade jag med rehabträningen. Jag stod exempelvis på en fotbollsplan mindre än en vecka efter första operationen. Inte. Så. Smart. Knät blev liksom aldrig helt bra efter den operationen (vilket framstår som väldigt rimligt när en tänker på avsaknaden av rehab). 
Den senaste gången så hade jag dock förstått vikten av rehabträningen. Plus att jag hade en extremt stor motivationsfaktor  eftersom ett välfungerande knä var en förutsättning för att jag skulle kunna gå tillbaka till min ordinarie tjänst. Ergo: jag skötte rehaben bra. Inte perfekt, men tillräckligt bra. Återfick sakta men säkert rörligheten och förbättrade stabiliteten. Sedan började jag lugnt och metodiskt att träna tillbaka musklerna i benet. 
Under sommaren så fick jag så klartecken från sjukgymnasten att jag fick prova på att springa. Även där var jag klok och jobbade lugnt och metodiskt. Ökade distansen och smög in intervaller med högre fart. Hela tiden noga med att känna efter och utvärdera. Alltid med samma resultat: inte minsta lilla känning i knät. Till sist friskförklarade jag mig själv och slog tidsrekord på milen samt distansrekord genom att springa (läs lufsa) fjorton km. 
Idag då? På dagen ett år efter operationen så är jag förmodligen starkare i benet än jag någonsin varit. Har inga som helst känningar av det och de enda spåren efter operationen är två små lila/blå ärr. Är så lycklig och tacksam över att jag blev helt återställd!
Annat som rör idag: Stora kärleken for till Malmö för att jobba där i en vecka. Alltså är undertecknad hemma ensam tills Lillgumman kommer på måndag – och sedan ensam med Lillgumman tills Stora Kärleken kommer hem på torsdag eller fredag nästa vecka. Så ikväll är det tyst i huset. Tyst sånär som på mina egna andetag och knäppandet från kaminen. En ovanlig tystnad och jag gillar den inte. 

produktivitet & trapplöpning

Det blev inte precis någon spännande dag på jobbet idag. Största delen av dagen har tillbringats vid datorn, i telefon och på möte. Inte sånt som jag tycker är det roligaste precis, men onekligen saker som behövde göras och jag har kunnat stryka ett par dåliga samveten från listan. Det är skönt att kunna göra det. 
Efter arbetsdagens slut så snörade jag på mig träningsskorma. Värmde upp med en tabata burpees och sprang sedan fem varv i trapporna. Följde upp med hopp framåt, bakåt och åt sidorna samt “kom-så-långt-som-möjligt-på-fem-enbenshopp-på-rad”. 
Efteråt var jag rejält stum och skakig i benen och var ett tag rädd att jag skulle typ kollapsa i duschen. Lyckades dock få styrsel i benen igen och cyklade hem till fina vänner som bjöd på god grillmiddag. Kom hem för en stund sedan och har nu parkerat i soffan. Är egentligen toktrött, men kommer hålla mig uppe ett tag till – bara för att jag kan. 

sjukgymnast & cykling

Igår var jag hos sjukgymnasten för nya styrketester. Jag hade inga större förhoppningar på resultat eftersom jag tränat typ en gång sedan jag var där senast. Grejandet i huset (och några veckors förkylning) har liksom kommit emellan. Trots det så hade ändå styrkan förbättrats något, så istället för en skillnad på 15-20 procent mellan höger och vänster ben så skiljer det nu “bara” ungefär tio procent. 
Jag fick lite nya order kring träningen. Nu är det funktionell träning som gäller – springa upp och ner för trappor och backar, springa i sick-sack och öva vändningar á la “idioten”*. Dessutom så ska jag hoppa – höjdhopp, längdhopp och skridskohopp i olika varianter. Detta ska förstås kompletteras med styrketräning, men det känns ändå som att sjukgymnastens order är att jag ska leka mycket med träningen. Det gillar jag, och jag tror nog att det är vad jag behöver på träningsfronten just nu.
På tal om att leka förresten.. Jag var ute och testade min just nu bästa leksak igår också – mim fina cykel. Än så länge har ju den stackars cykeln mest (läs: enbart) fått rulla till och från jobbet, men igår var det alltså dags för första träningsrundan och tillika invigningen av mina cykelskor. Det blev en kort 25-minutersrunda på grusvägar bara för att känna in skorna och så. Betyget hittills är gott och jag ser verkligen fram emot att trampa många mil på den cykeln. Måste hitta ett namn till honom också. 
* du vet den där stafetten där man ställer upp ett antal konor och sedan springer till den första och tillbaka, till den andra och tillbaka och så vidare..

hål i magen & nja, det är inte klart än

Trots att det fortfarande fanns kvar en del träningsvärk sedan benpasset i lördags(!) så körde jag ett pass för benen igår.

Höjde till 30 kg i knäböjen och tyckte att det kändes fint. Det kändes däremot inte alls fint i baksida lår när jag körde draken. Jösses vad tydligt det blev att en (hel) del träningsvärk satt kvar där.

Tydligt är det också att träning av stora muskelgrupper som ben kräver stora mängder energi. Efter passet var benen darriga och magen ekade. Jag fick stanna till och köpa en proteinbar på vägen från jobbet. Väl hemma intogs en relativt sen middag. Magen började dock skrika efter mer framåt kvällen, så det blev kvällsmat också.

Även nu på morgonen så var jag lite hungrigare än vanligt. Det verkar dock (än så länge, peppar peppar) som att det var ett bra drag att träna ben igår trots träningsvärk. Idag är den nämligen mindre påtaglig än igår.

Apropå huset då.. Det är verkligen fint att det är så många av våra kollegor som frågar, gratulerar och engagerar sig, men när en för tjugonde gången samma dag får frågan “Har ni köpt hus nu?” och svarar “Nja, det är ju inte riktigt klart än.”. Ja, då önskar en faktiskt att kollegorna inte brydde sig..

endorfiner & medaljgråt

Direkt efter dagens frukost traskade jag iväg till gymmet med dubbla känslor. Å ena sidan förväntansfull men samtidigt en smula nervös. Det var dags för mitt första “riktiga” benpass på över ett halvår. Alltså det första när jag fick köra (i princip) alla övningar.

Jag la upp passet med lite superset enligt följande:

Knäböj
Good mornings

Benpress, ett ben
Utfall, sida

Utfall, bakåt
Höftlyft

Kunde heller inte låta bli att testa lite hopprep också. Det kändes bra i knät, så det ska jag fortsätta leka med.

Efter passet var benen fullständigt slut och jag blev nästan rädd att jag inte skulle kunna ta mig hem från gymmet. Kroppen var dock så fullpumpad med endorfiner att det löste sig ändå.

20150228-144755.jpg
hej igen stången. vi ska leka mycket tillsammans framöver.

Landade i soffan och tittade på damernas tremil medan jag åt lunch. Blev först besviken när jag såg hur trött Kalla var, men vilken sjuk vändning som hon gör. När Kalla gled in på upploppet efter att ha krigat sig tillbaka så kom mina tårar. Charlotte Kalla är verkligen en av Sveriges absolut främsta idrottare genom tiderna.

bokläsning & sjukgymnastbesök

Det finns en sak som jag ska njuta av nu när Stora Kärleken är borta. Att jag kan läsa bok i sängen (eftersom vi inte har några ordentliga sänglampor så blir det liksom ljust i hela rummet av den golvlampa som får användas som sänglampa och då kan inte han sova ifall jag ska läsa). Åh vad jag gillar att läsa bok i sängen.

20150225-231813.jpg
festade till och med till det genom att köpa mig en ny bok dagen till ära

För övrigt så var jag hos sjukgymnasten imorse. Han verkade nöjd med utvecklingen i knät. Det fattas några enstaka grader i böjningen i knät, men i övrigt är rörligheten fullgod. Det är fortfarande liite vätska kvar i knät, men det är nog bara en lite skvätt eftersom jag knappt märker av det.

Självklart så fattas det fortfarande en hel del styrka och muskler, men det ska det minsann bli ändring på nu. Sjukgymnasten sa nämligen att jag från och med nu får träna (i princip) allt. Jag lär vänta med typ löpträning och hopp, men i övrigt är det bara att köra på. Under de två närmsta veckorna ska jag minska ner antalet reps från 25 till 10-15 i seten. Så om ungefär två veckor är tanken att jag ska träna ben fullt och fyra veckor efter det ska jag på återbesök till sjukgymnasten. Den gången ska vi göra styrketester så får vi se hur jag ligger till. Jag längtar!

fokus-februari & varannan-veckas-barn

Fokus-februari har det inte skrivits så värst mycket om egentligen. Därför kommer här en avstämning när de sista fem skälvande dagarna återstår.

Träning:
På det stora hela mer än okej.
• Jag har hittills kört 21 träningspass, och eftersom målet är 24 så ligger jag bra till.
• Målet med fem chins är uppfyllt och överstiget eftersom jag idag satte nytt pb med sex stycken.
• Målet med 50 kg i bänkpress är också det både uppnått och passerat – i fredags bänkade jag 52,5 kg.
• MammaMage-appen har misskötts. Jag har varit hyfsat flitig med träning av mage och bål, men med för dålig fokus på den inre muskulaturen. Hittills fem av tio pass gjorda, så om jag kör varje dag resten av veckan så kommer jag fixa det.
• Knä-rehaben har jag skött okej, men inte utmärkt. Det är roligt och går framåt med cykling, benpress och lårcurl, men så sjukt tråkigt att köra de där små sträcka-spänna-och-böja-på-benet-övningarna.

Kost:
På det stora hela okej.

Jag har inte ätit godis eller glass. Jag håller ner mängden kolhydrater på ett sätt som känns lagom – ingen hysteri och inget större besvär. Jag har ätit min efterlängtade semla och jag njöt alldeles fantastiskt mycket. Jag har “tagit” tre av mina fyra fridagar.

Det som går mindre bra – eller snarare dåligt – är det här med att dricka vatten. Det är jag verkligen inte bra på. Där har jag en del att jobba på.

Summa sumarum såhär långt är att jag mår bra. Riktigt bra. Kroppen känns stark. Jag “lider” inte av att (nästan) avstå från sockret och har inget större sug efter det. Dessutom känns kroppen något fastare och Stora Kärleken kommenterade senast nu ikväll att han tycker det ser ut som att det försvunnit en del.

För övrigt så fick jag idag en påminnelse om att det faktiskt finns några få fördelar med att bara få ha sitt barn hos sig varannan vecka. Lillgumman var hos sin far förra veckan och ska vara kvar där hela den här veckan också (pga kommande resor och liknande), men efter lunch så ringde det från skolan. Lillgummans fröken talade om att Lillgumman hade kräkts och Lillgummans far svarade inte i telefon. Jag lovade (naturligtvis) att antingen fadern eller jag omedelbart skulle komma och hämta Lillgumman.

Med andan i halsen ringde jag till Lillgummans far och signal efter signal gick fram medan jag började förbereda mig mentalt för att hämta den lilla sjuklingen och så småningom själv drabbas av kräksjukan. Jag gav upp och testade istället att ringa till Lillgummans bonusmamma – och till min stora lättnad så svarade hon och skulle se till att Lillgumman blev hämtad direkt.

Tänk vilken tajming ändå.. Hela förra veckan var Lillgumman hos sin far, och hon har därmed inte hunnit smitta mig och Stora Kärleken innan kräkandet bröt ut. Dessutom hinner kräkandet gå över och de-48-karantän-timmarna-efter-sista-spyan hinner passera innan hon kommer hit.

Självklart lider jag med min lilla älskling och jag hoppas innerligt att det snabbt går över. Tro inget annat(!) men eftersom hon nu uppenbarligen skulle drabbas av den där vidriga kräksjukan så är jag ändå tacksam att den inföll på tid då hon inte är här. Om det gör mig till en dålig mamma så får det väl vara så.

alla hjärtans dag-kort & benpass

Min Lillgumma börjar minsann bli en stor tjej. De har jobbat mycket med bokstäver och ljud i skolan – och plötsligt så kan min lilla tjej både läsa och skriva.

Igår skrev hon ett jättegulligt alla hjärtans dag-kort till sin mormor och morfar. Idag var det dags för tillverkning av alla hjärtans dag-kort i skolan, och till min obeskrivliga lycka hade lilla damen gjort ett kort till mig.

20150213-224910.jpg
de här orden fick tårarna att rinna av glädje och stolthet

En annan sak som gör mig glad och lycklig nuförtiden (notera gärna den tjusiga övergången á la bästa tv-hallåan) är att ordet benpass återigen finns med i min träningsplanering.

Idag blev det ett pass för benen på sena eftermiddagen/tidiga kvällen när Lillgumman blivit hämtad av sin mormor. Enligt den nya rutinen så kördes benpress och lårcurl varvat med enklare rehab-/aktiveringsövningar.

Jag höjde fem kg i benpressen och är nu uppe i svindlande 15 kg. Dessutom lyckades jag pressa ur mig 25 reps i alla tre seten lårcurl istället för de 20 jag lyckats med tidigare. Höjningar av både vikter, reps och humör under dagens pass alltså.

sjukgymnast & benpress

I torsdags började jag min dag med ett besök hos sjukgymnasten. Han frågade hur det var med knät och tittade lite skeptiskt på mig när jag svarade “bra”. Han förklarade att det brukar ta lite längre tid med läkning och återhämtning efter problem med slemsäcksveck (har fortfarande svårt att hantera det ordet på grund av att det låter så äckligt) än meniskskador. När jag sa att jag redan kan gå nerför trappor så såg han dock lite imponerad ut.

Han tittade, klämde, kände och böjde. Konstaterade att det fattas en del muskelmassa, att jag inte riktigt hittat kontakten med alla muskler och lämnade ett ljuvligt besked: nu får jag – lite försiktigt förstås – börja träna ben igen. Jag ska fortsätta jobba på rörlighet och kontakt men får också lägga till benpress och lårcurl i träningsrepertoaren.

Idag var det så äntligen dags att köra ett benpass på gymmet. Det första sedan någon gång i juli.. Värmde upp med fem minuter smärtfri(!) cykling. Fortsatte med benpress och fick ett lättare adrenalinpåslag när jag la mig till rätta för att känna på rörelsen utan vikter. Konstaterade snabbt att det inte skulle lastas på några tunga vikter – snarare tvärtom. Hängde därför på tio futtiga kilo och körde mitt första set med 25 reps. När jag var klar med det setet så brann det i rumpa och baksida lår.

20150207-232250.jpg
knappast några imponerande vikter, men fullt tillräckligt för mig i nuvarande form

Lyckades pressa mig igenom tre set i benpressen och gick vidare till lårcurl. Där blev viktvalet fem kilo (det var maskinens minsta vikt) och lyckades pressa ur mig tre set med 20 reps.

När passet var färdigt så lämnade jag gymmet med stapplande steg och dubbla känslor. Å ena sidan överlycklig över att få känna stumma ben för första gången på typ sju månader. Å andra sidan plågsamt medveten om hur lång väg jag har för att ta mig tillbaka till den form jag hade innan skadan. I benpress så snackar vi ju trots allt att jag behöver öka vikterna med över 100 kg..

Väljer dock att ta fasta på den första känslan och gissar att jag kommer kunna leva länge på endorfinpåslaget som passet genererade.

fokus-februari & muskel-minus

Min tanke är, som tidigare nämnts, att sköta träning och kost med lite extra disciplin under februari och vad passar då bättre än att döpa denna månad till fokus-februari. Jag har satt upp tämligen tydliga mål/strategier för hur månaden ska se ut. När det gäller träningen så är det tydliga, mätbara mål medan det är lite mer “luddigt” formulerat gällande kosten. Där handlar det nog egentligen mer om strategier än om riktiga mål. Anyway, såhär tänker jag mig fokus-februari.

Träning:
• jag ska sköta min knä-rehab.
• jag ska genomföra minst 24 träningspass (definitionen på träningspass är i detta fallet att jag ska vara ombytt och att det ska innebära en viss grad av ansträngning).
• jag ska köra övningar från MammaMage-appen minst 10 gånger.
• jag ska klara 5 chins.
• jag ska klara 50 kg i bänkpress.

Jag kommer inte att skriva någon ordentlig träningsplanering utan fortsätter att “gegga”. Jag vet vad jag har för mål och vart jag därför ska lägga mitt fokus. Utifrån det så kommer jag improvisera utifrån dagsform, lust och övriga livets omständigheter.

Kost:
• jag ska inte(!) äta godis eller glass. Ska det snaskas så får det i första hand bli nötter eller popcorn (och så har jag redan nu bestämt att jag någon gång under månaden ska äta en semla).
• jag får fyra “fridagar” med maten. Det innebär inte frosseri hela dagen, men mindre strikt än övriga dagar – exempelvis får semlan intas på en av fridagarna.
• jag ska hålla ner mängden kolhydrater. Absolut inte utesluta utan mest undvika/äta väldigt lite typ pasta, bröd och sånt.
• jag ska dricka en liter vatten om dagen. Jag vet att alla hälso-gurus säger minst två liter, men eftersom jag i dagsläget ligger mellan noll-två deciliter så känns en liter mer rimligt.

Det blir alltså ingen kaloriräkning, matdagbok eller hets. Jag vill hålla det enkelt och jaga efter den berömda balansen (även om den här månaden är tänkt att vara lite mer strikt än den riktiga balansen).

Som en del i min uppstart av fokus-februari så gjorde jag några mätningar på kroppen imorse. Det mest nedslående måttet är det runt mitt högra lår. Trots att det går stadigt åt rätt håll med knät så är det högra låret fortfarande ungefär tre cm mindre än det vänstra på bredaste stället. Skulle jag ha mätt längre ner på låret så skulle skillnaden vara ännu större. Ett tydligt bevis på hur mycket minus jag ligger med muskelmassan där.

Ett annat plågsamt tydligt bevis för hur dåligt tränade mina ben är just nu är den begynnande träningsvärken som sprider sig i hela underkroppen. Träningsvärken härstammar inte från något tungt och hårt styrketräningspass. Den kommer från något så löjligt som att jag gick med Lillgumman till pulkabacken idag. Det innebär cirka 600-700 meters promenad, enkel väg, plus lite vankande fram och tillbaka för att hålla värmen medan Lillgumman åkte pulka. Förvisso utfördes delar av detta i ett par decimeter snö, men ändå.. Jag är inte direkt van vid att någonting så litet ska ge sviter i kroppen.