basket & tränarutbildning

Söndagar är sedan ett par veckor tillbaka lika med basketdagar i den här familjen. Lillgumman har börjat spela basket och har  träning söndag förmiddag. Så nu är hon både en basket- och en fotbollstjej. 

Jag är så innerligt glad och tacksam för att hon visar ett intresse för idrott i allmänhet och lagsporter i synnerhet. Min glädje över det beror på flera olika saker. För det första så vet jag att lagsporter kommer ge henne en hel massa kompisar och roliga upplevelser som hon får dela med kompisarna. För det andra så lär hon sig att jobba i lag/grupp och att hjälpa varandra. För det tredje så blir träning och rörelse en naturlig del av livet redan nu – och det känns viktigt för alla, men lite extra viktigt för Lillgumman pga hennes anlag för övervikt. För det fjärde så ger sporten oss ett gemensamt intresse och jag hoppas på att få tillbringa oändligt många timmar bredvid planer i svettiga bollhallar och på regniga, leriga gärden – och ibland kanske till och med i sol. 

Jag kan ju numera titulera mig tränare för Lillgummans fotbollslag. Ett uppdrag jag verkligen är glad för. Fram i april så ska jag få gå första steget i fotbollförbundets tränarutbildning. Peppen på det!

Fast nu: mot basketträningen och en plats på läktaren. 

#uppochhoppaijuni 29 & badande barn

Ja, men hörrni. Idag är jag (otroligt nog) ikapp i   Upp-och-hoppa-Sofys träningsbloggsutmaning. Så idag blir det faktiskt bara en endaste #uppochhoppaijuni-rubrik. 
29 ett mål jag missat


Den största och allra mest innerliga besvikelsen över ett missat mål upplevde jag på försommaren det året jag var femton. Jag hade under flera år tränat och kämpat för att utvecklas som fotbollsmålvakt – och jag var bra. Till och med riktigt bra, så mitt mål att ta en plats i distriktslaget var inte orimligt. 
Vid fjorton-femton års ålder är det dags för uttagningar till distriktslaget – alltså ett lag som samlar distriktets bästa spelare och som så småningom leder till de första uttagningarna till flicklandslaget. Jag visste att jag hade goda chanser till en plats i distriktslaget, och jag var med på de första uttagningsdagarna och -lägren. Sedan pajade jag knät under en skidresa och allt gick åt h-vete för att tala klarspråk. 
På vårens första distriktslagsläger dök jag upp med ett knä som opererats bara några dagar tidigare. Jag hade tänkt mig att jag skulle kunna vara med och spela, men det gick såklart inte. Därmed missade jag chansen att åka på Svealandslägret. Det gjorde mig ledsen, men också stenhårt fokuserad på att kämpa mig tillbaka inför nästa chans. 
Tyvärr räckte det inte hela vägen och tränarna sa att jag inte kommit tillbaka tillräckligt bra för att få en plats till Elitlägret i Halmstad. Det knäckte mig totalt. Även om jag nu kan se att de hade fullständigt rätt så hoppades jag ändå så oerhört mycket att det skulle funka. Från den stunden så slutade jag hoppas, tro och kämpa för att bli en riktigt bra fotbollsspelare. Efter det spelade jag bara för att det var roligt – och för att jag älskade fotbollen så mycket. 
Sådär, nu är det bara en endaste dag kvar i #uppochhoppaijuni. Det gäller att se till att skriva imorgon då – så avslutar jag i rätt tid även om mitt skrivande kommit litegrann (läs: mestadels) i sjok. 
Dagen idag har bestått av besök hos en kolleg-vän där Lillgumman badade i deras iskalla pool tillsammans med kolleg-vännens son. Ofattbart att ungarna stod ut så länge i det kalla vattnet, men de hade så roligt att de verkade glömma kylan. Sedan fick vi fikabesök av en kusin till Stora Kärleken innan Stora Kärleken sedan drog iväg för någon form av möte med den nystartade herrklubben som några kollegor dragit igång. 
Träningsmässigt har dagen varit okej. Jag hade planerat att gå hem från kolleg-vännen, men dålig planering av energiintaget satte stopp för den planen. När vi skulle hem därifrån så var jag nämligen så vansinnigt sockerlåg att jag darrade i hela kroppen. Därför har det inte blivit någon promenad idag, men däremot en omgång MammaMage-träning samt ett kort med tämligen intensivt styrkepass för axlar och triceps här hemma när Lillgumman somnat. 
Ska satsa på morgonpromenad imorgon tror jag. 

film & fotboll

Stora Kärleken var trött ikväll efter helgens jobb, så han gick och la sig tidigt. Själv har jag ju varit ledig i helgen och fått sova på morgonen plus att jag susar runt i ett lyckorus över förbättringarna i knät. Så jag var inte trött ikväll..

Av en slump hittade jag en film som jag aldrig hört talas om tidigare – Gracie. Storyn utgår (såklart) från Gracie. Kort sammanfattning: Gracies bror dör och Gracie bestämmer sig för att ta en plats i pojkarnas(!) fotbollslag. Hela historien är sådär typiskt amerikansk och egentligen inte alls bra men så var det ju det här med fotbollen.

Det slog mig med full kraft hur oerhört mycket jag saknar fotbollen. Ja, jag saknar precis allt med fotbollen (utom möjligen de alltför många skadorna jag lyckades dra på mig under min “karriär”). Känslan av det perfekta tillslaget. Peppen i omklädningsrummet före match. Skrapsåren på lår och knän efter att ha slängt sig efter bollar på gräs, grus och inomhus. Att svettas abnorma mängder svett på smalbenen. Lyckan i att göra en avgörande räddning. Pirret i magen när man går in på en plan med mycket publik. Ritualerna (läs: tvångstankarna) före matchstart. Glädjen när laget gjorde mål. Lukten av svett blandat med blött gräs och liniment. Att stå och nöta tillslag mot uthusväggen hemma. Att dra av sig överdragströjan och dra på sig matchtröjan. Tröttheten efter att ha spelat en cup. Den svidande känslan i händerna efter en räddning av ett hårt skott. Blodsmaken i munnen under målvaktsträningen. Solbrännan som endast lyckades visa sig på knäna och underarmarna.

Ja, enkelt uttryckt så saknar jag fotbollen. Det är en sjuhelsikes bra sport!

sorg & ilska

Idag känner jag både sorg och ilska. Sorg över att en människa mist livet på grund av så kallade fotbollshuliganer. Sorg över att dessa människor använder min älskade sport som en förevändning för att få slåss. Sorg över att dessa individer trampar på allt det fina som fotbollen ska betyda. Sorg över att riktiga fotbollssupportrar ska behöva känna rädsla. Sorg över att människor som borde vara vuxna (men som inte förtjänar att kallas vuxna) ger en sån skev bild till våra barn.

Det gör mig förbannad. Det gör mig ledsen. Det gör ont ända in i själen.

Fotbollen var en stor, stor del av mitt liv under många år. Jag har tillbringat oräkneliga timmar på och bredvid gräsplaner, grusplaner och i idrottshallar. Jag har skrattat och gråtit. Jag har vunnit och förlorat. Oavsett vilket så har glädjen och kärleken till sporten alltid funnits där.

Jag är uppväxt med traditionen att man ska heja fram sitt lag till seger – inte bua motståndarna till förlust.

Att heja och stötta – det är vad en supporter gör. Ingenting annat. Punkt.